Orientering & Skidor

Det är inte många gånger man ger sig stressad ut på en orienteringsbana, när man vet att det är två timmar kvar tills det börjar mörkna. Men denna gång var det så. Redan till första kontrollen får jag kartans ålder inpräntad i skallen när jag följer en igenvuxen släpstig. Kontrolltagningen därefter får ses som ett smärre misslyckande, då jag efter 3 minuters bom "klockar" (tar) kontrollen vid fel ås.

Till 2:an, som låg ca 2,5km längre bort, bestämde jag mig för ett runtvägval. Efter mycket kort tid kommer jag till vägen. Att det har och göra med misstaget innan reflekterar jag ej över. Redan efter denna tid hade jag upptäckt 4 nya hyggen på kartan, vilket gjorde mig aningen frustrerad.

Jag lämnar vägen för att gena mot en stig och efter bara 50 meter befinner jag mig på ännu ett nytt hygge. Oturligt nog slinter jag på en berghäll, men är strax uppe på bnen igen. När jag sedan slänger en blick på kompassen, avsedd för att bekräfta rätt färdriktning, upptäcker jag till min förskräckelse att vätskan inuti försvunnit.

En ny ny silva-kompass för 800kr förbrukad på 1 sekund efter att ha slagit i den i en bergäll. Skall man i ett sådant här läge reklamera kompassen, orienteringsskorna eller både ock?

Avsaknaden av kompass försvårade orienteringen, men det flöt på hyggligt fram till sista kontrollen. Gjorde endast några mindre misstag, men forceringen av vildmarken ödslade tid.

Efter att jag passerat 10:de började himlens ljusförsörjning sakta avta. Jag stöp relativt illa och var tvungen att återhämta mig litet grand.

Efter 13:de var sikten påtagligt försämrad och stressen återkom till mig. Med hjälp av ett ypperligt vägval till sista hade jag nu endast kontrolltagningen och målspurten kvar att avverka. När jag träder in i grönområdet där sista kontrollen var belägen kunde jag knappt uskilja detaljerna på kartan.

Utan att jag märker det gör jag en stor sväng och hamnar i fel kant av grönområdet. Där irrar jag omkring i X antal minuter och klockar sedan vad jag trodde var rätt sänka.

Mitt resonemang därefter löd: målet är ju beläget på en stig och om jag springer i 45-graders vinkel ifrån grönområdeskanten så fångas jag upp av denna stig eller vägen som stigen utgår ifrån. Mitt resonemang var alldeles korrekt, men bristen i min plan var att jag befann mig på fel sida grönområdet, vilket resulterade att jag sprang i motsatt riktning till den jag tänkte mig.

Paniken började växa i mig när jag efter x antal meter inte fått syn på någon tillstymmelse till stig eller väg samt att jag inte längre kunde läsa kartan pga avsaknaden av ljus. [Var faaan e jag??]. Jag tittade på kompassen. När jag skakade på kompassen så lade sig norrpilen åt det ena hållet 70% av alla gånger. Sannolikheten att denna riktning var norr var alltså störst och med hjälp av denna slutsatts hittade jag sedan målet. 

Om jag inte upptäckt denna underbara lösning skulle jag antagligen tillbringat ännu mer tid i skogen fram till dess att jag inser att jag har en GPS-klocka på armen.

Banan fick symbolisera årets ultralångträning då den fyllde många kriterier för hur den skall arta sig. Invigningen av våran nybyggda bastu efter träningen var heller inte helt fel.

Orientierung macht spaß.


Nedan ser ni en bild över tagningen av sistakontrollen. Hela banan finns att skåda i kartarkivet på www.Sandaol.se




/Göteborgarn